Yerda kändes superladdad på vägen upp till sökbanan och när vi stod och väntade såg jag för första gången att bakbenet skakade/darrade precis som på pappa Atte.
Yerda har under tidigare träningspass backat ut bra vid markeringarna, men det gjorde hon bara bra på ena sidan. På andra sidan hade hon markerat väldigt nära och dessutom fulat sig med figgens nät. Det blir till att lägga fokus på hur man uppför sig vid markeringar.
På de två sista skicken på ena sidan fastnade hon i vittring från stighållaren 15-20 m ut i banan, som hon inte tog sig förbi ut på djupet utan kom tillbaka ner på stigen istället. Det var först när jag gick med ut och förbi "vallningen" som hon gick som vanligt ut på djupet.
Kanske behöver fundera på hur det brukar se ut när vi tränar. Hur figgarna går, om vi skickar hundarna på samma ställen allihop osv. Jag har i ärlighetens namn inte tänkt så mycket på betydelsen av detta tidigare. Ett litet wake up call kanske:)
På eftermiddagen tränade vi lite lydnad hemma och på kvällen kändes Yerda nöjd med dagen. Hon somnade med apan Arne fortfarande kvar i munnen:)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar