Skam den som ger sig

Verkar vara Yerdas motto. På lunchpromenaderna plockar jag upp nån liten pinne längs vägen och kastar så långt jag kan ut i skogsterrängen. Det blir då ingen vallning eller annat att förhålla sig till utan Yerda får helt enkelt söka av efter bästa förmåga. Och som hon söker...:)
Man skulle kunna tro att det är mest spring, men icke. Rätt vad det är kommer hon rätt och får en liten vittringsdust och det är så häftigt att stå och se när hon tvärvänder och lokaliserar den lilla pinnen.
Det häftigaste är att hon aldrig verkar ge sig. Hon jobbar på ute i terrängen, utan att komma in till mig, tills hon hittar föremålen. Just nu är nog det här med uppletande vår favvosysselsättnig:)