I lördags körde vi Yerdas första sökpass i snö. Vi provade första slaget utan retning och Yerda visste vad hon skulle göra, men inte riktigt var... Det blev lite tokigt med riktningen så hon sökte av mycket längre fram än var figgen låg. Hon ger sig inte i första taget och kom även över på andra sidan stigen, så jag fick ropa in henne för att skicka igen. Yerda blir ju inte ledsen för det utan gör glatt om övningen, denna gången med ett litet ljud för att säkra riktningen.
Resten av passet fick Yerda synretningar. Vi försöker att ta dem så mycket som möjligt på väg tillbaka till stigen (efter att ha varit hos en figge) så att det blir en liten fördröjning mellan synretning och att hunden får gå.
Snön gjorde att det var svårt för hundarna att få vittring, även de äldre rutinerade hundarna fick jobba lite mer än vanligt för att få sina figgar. Det var ett roligt första sök i snö!
Igår söndag var det sökkurs för Jan-Ola. Vi började inne med att prata om vad våra hundar har för egenskaper och vad vi tycker att de har för styrkor respektive svagheter och hur man lägger upp sin träning utefter det. För Yerda är det t ex inte största lyckan att hitta en människa i sig, utan lyckan ligger i vad människan har att erbjuda. Vi pratade lite runt att man då t ex kan ha lite övningar vid sidan av söket där man väver in lite mer socialt samspel med figgen.
Vi körde sedan två sökpass var under resten av dagen. Yerda fortsätter att gå väldigt bra och Jan-Ola uttryckte att han tror att "den lilla hunden" kommer att bli en väldigt bra tävlingshund:)
Yerda är förvånandsvärt opåverkad av att ha gått 8 - 10 sökslag per pass och Janne frågade om hon brukar slockna när vi kommer hem.
- Näe, hon gör ju inte det, blev mitt svar. För Yerda är inte trött av varken ett eller två sökpass. Nöjd är den lilla hunden, men inte trött.
Funderade lite på om hon blir trött av någonting, men kom liksom inte på nåt. Men så under kvällen kom svaret på det...
Varje 1:a advent är det kroppkakor hos mamma och pappa och så även i år. Efter maten busade Hampus med sina kusiner på bottenvåningen och Yerda ville dit och vara med hela tiden. De lekte nån lek med en pingisboll och Yerda snodde den titt som tätt, så till slut när jag ropat på henne 6 ggr gick jag ner och kollade lite när de lekte.
Sen kom beviset på att hon faktiskt började tackla av lite. Kolla sittstilen nedan när man inte riktigt orkar längre....:)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar