...över ån, ån, ån.
I söndags fick husse med sig några burkar med godis och fick knalla iväg över åkern utanför oss för att vara budföringsmottagare. Eftersom jag visste att Yerda sprang 150 m till Carina sist, ville jag prova ännu längre avstånd denna gången. Håkan ställde sig synlig på ca 200 m och Yerda sprang som en besatt när jag släppte henne. Vi ökade avståndet till andra omgången och även det gick bra. Sen fick husse gå ytterligare en bit så att han kom utom synhåll bakom ett buskage. Hon sprang som en tok igen, men nu när det inte fanns någon synretning och ingen naturlig väg att följa blev det svårare. Nu sprang hon mot det stora krondiket som löper genom hela åkern, flera meter brett och till bredden fyllt med vatten.
Hon måste ha fått nån vittring på husse där (eller nåt annat) för ner i diket försvann hon. Nu blev jag orolig och började springa mot stället där hon försvann, men så rätt var det var kom hon upp på andra sidan.
Nu skulle hon till husse som stod på samma sidan om diket som mig, men Yerda var inte den som är den utan tog sig över ytterligare en gång till husse som väntade med smarrig belöning.
Ja, det är i alla fall en rätt självständig liten vovva jag har fått:)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar